Det har knappast undgått någon cykelintresserad att Sälen är Sveriges kanske bästa sommardestination när det gäller cykling med grova däck. Lika känt är inte att Sälen har riktigt bra landsvägscykling, inte minst för den som gillar att klättra. Ord Niclas Sjögren. Bild Gerry Holmström
EN KNAPPAST VÄL DOLD hemlighet för de initierade cyklisterna i Sälen, men ganska okänt för den stora massan: Landsvägscyklingen i Sälenområdet håller toppklass. Även om Sälen mest gjort sig känt för den fantastiska off road cyklingen, både downhill och cross country, plus pumptracks och skill arenas, så finns enorma mängder med högkvalitativ landsvägscykling.
Det fina med asfaltcyklingen här grundar sig på två faktum:
1. Det finns många mil bra asfalterade vägar.
2. Det finns nästan inga bilar.
Dessutom kan man lätt hitta sin alldeles egna rutt med utgångspunkt från Sälen by eller från uppe på fjället. För övrigt innebär klättringen från byn till Högfjällshotellet inte mindre än 420 höjdmeter på nio kilometer (snittlutning på ungefär nästan fem procent alltså). Det är om vi räknat rätt en av de styggaste stigningarna man kan hitta på landsväg i Sverige. Låt oss börja nere vid rondellen innan du kommer fram till Sälen by.
Ni vet känslan när man svänger vänster upp mot fjället. Det känns bra i bil men ännu mycket mer fantastiskt på en superlätt landsvägscykel. Trevligast på cykel är dock att ta den gamla Fjällvägen som slingrar sig upp mot Lindvallen. Sen fortsätter man vidare till Högfjället på nya Fjällvägen. Istället för att sitta instängd i en bil kan du njuta av naturen men med perfekt underlag för de smala däcken. Det brantar på ganska direkt efter att du kommit över Västerdalälven.
Det är ett ganska styvt arbete. Inledningsvis lutar Gamla Fjällvägen nämligen inte mindre än 12 procent, vilket faktiskt är samma lutning som inleder en av Alpernas mest berömda stigningar, den upp till Alpe d› Huez där Tour de France har vunnits, (och givetvis förlorats) fler än en gång. Men tokbranten i Sälen håller inte i sig speciellt långt, bara några minuter och sen kan man börja leta rytm.
Snart är det en bekvämare om än inte enkel lutning till när du kommer ut på nya vägen vid Lindvallen. Ännu lite flackare ett tag efter Lindvallen och sen får man streta på ordentligt upp till Högfjället. Ingen kan säga att det är enkelt men de allra flesta klarar denna stigning på nio ganska utmanande kilometer utan att ha ihjäl sig. Det gäller bara att fokusera på att det kommer att göra lite ont och det kommer definitivt att gå ganska långsamt. Men inte för långsamt, då blir det onödigt plågsamt. Rätt växel till rätt ansträngning.
Kadensen (pedalvarv per minut) får inte bli för segdragna. 60–80 är bra men här finns utrymme för individuella preferenser. Att hitta sin egen rytm och rätt ansträngningsnivå är A och O för den som ska klättra på cykel. Inte för mycket mjölksyra i påkarna. Inte för grym blodsmak i munnen. Inte heller för lite för då tappar landsvägscyklingen mycket av sin smutsiga charm. Lite ont ska det göra.
Inom cykelvärlden pratas det om att cykling är lite som att brottas mot en gorilla, den går inte att trötta ut men du kan aldrig ge upp. Trösten är att ingen cykelträning är effektivare än att cykla uppför. Och uppför finns det en hel del av i Sälen. Och då frågar sig ickecyklisten om det ändå inte är belöningen i att susa utför som är grejen. Men nej. Landsvägscyklingens kolfiberhårda själ ligger i pinan och dess själva essens ligger i lidandet uppför. Det blir inga avkopplande temposänkningar – det är bara att gnugga på.
När det är som mest slitsamt växlar du till den lägsta växeln: lilla drevet fram och största drevet på bakkassetten. 28 kuggar. kanske? En växel du förmodligen sällan använder så länge i sträck om du cyklar utanför fjällen.
När det gäller att beskriva landsvägscykling i allmänhet och klättring på cykel i synnerhet finns det ingen större guru än holländske författaren Tim Krabbé. I hans stora cykelepos, romanen Cyklisten, sätter han fokus på exakt vad det handlar om:
“En extra tung stigning, jag vägrar att växla, jag reser mig ur sadeln, jag forcerar. En kilometer stigning kvar. Det är ofantligt sorgligt att jag någonsin velat göra detta, men nu sitter jag fast i det — Så småningom hittar jag en kadens. Att klättra är en rytm, ett rus, man måste vagga protesterna från sina organ till sömns.”
Det som inte framgår av citatet är att man med stigande form allt mer kan njuta av det jobbiga. Man vaggar och vyssar och plötsligt somnar benens, lungornas och hjärtats protester. Kvar är rytmen och njutningen av att känna kraften fortplanta sig från din kropp, ner i pedaler, vevarmarna, kedjan, bakkassetten, navet, ekrar, fälg och slutligen däckgummit som skickar kraften tillbaka till moder jord. Av jord är du kommen liksom.
Det är en fantastisk befrielse och med ganska lätta tramptag man spurtar upp sista biten förbi Högfjällshotellet. Om andan faller på fortsätter man mot Tandådalen/Hundfjället, Stöten, Fulunäs och tillbaka till Sälen by. Eller så faller man för frestelsen att ta en lång och kaloririk fikapaus på Gammelgården och sen bara slappa och njuta fart, utför backen du just besegrat, tillbaka ner till byn.
Fika
Förutom hård ansträngning måste en landsvägscykeltur innehålla fika. Olnispagården, Circle K Lindvallen, Olarsgården, Bullans i centrumhuset, Gammelgården eller nåt annat gosigt etablissemang.
Klättra rätt
Givetvis handlar det om teknik. Hur bra tränad du än är kan det vara bra att tänka på följande när du ska träna backe.
Räta upp. Om du antar en något mer upprätt
sittställning blir du effektivare uppför. Med tanke på att farten minskar uppför är det sällan aerodynamiken som är den största energitjuven.
Rätt rytm. Skönast och effektivast är om du hittar harmoni i dina rörelser och rätt kadens. En tumregel är att inte ligga och dra på för tunga växlar. En vettig kadens (antal varv per minut) ligger mellan 60 och 80. Överkroppen ska vara i princip stilla och försök att dra runt hela varvet utan att toktrycka eller vålddra. Rundtramp kallas det.
Stå upp. Om du emellanåt ställer dig upp förändrar du belastningen på musklerna. Och omväxling förnöjer som bekant. När du står upp och trampar kan du förmodligen växla ner två steg i och med att du får bättre tryck. Men kör inte slut på dig stående utan använd det bara som omväxling i korta perioder.
Ta i. Var inte rädd för att gå i väggen. Ett par väggningar har ingen dött av och denna erfarenhet har du nytta utav både fysiskt och mentalt.
Landsvägsturer
Det finns turer för alla ambitionsnivåer i Sälenområdet. Nedanstående turer utgår från Snötorget på Lindvallen.
Tour de Rörbäcksnäs, 85 km
Ledcentralen Lindvallen – Sälens by – Västra sidan älven söderut mot Transtrand – Hammarsbyn
– Rörbäcksnäs – Hundfjället – Högfjällshotellet – Sälfjällstorget – Lindvallen.
Leden har två långa stigningar. Den första kommer vid Hammarsbyn
och vägen mot Rörbäcksnäs. Den andra kommer efter man passerat Rörbäcksnäs och svängt av mot Sälen. Den innebär stigning mer eller mindre hela vägen till Högfjällshotellet.
Tid: 3,5–5h
Giro di Stöten, 75km
Ledcentralen Lindvallen – Sälens by
– Östrasidan norrut mot Fulunäs – Stöten – Hundfjället – Högfjällshotellet – Sälfjällstorget – Lindvallen.
Den här leden har inte lika markanta stigningar som Tour de Röbäcksnäs, men från Stöten och upp mot Högfjällshotellet är det i stort sett en lång stigning. De sista milen går den ihop med Tour de Röbäcksnäs.
Tid: 3,5–5h
Stigningen Sälen by till Högfjällshotellet
Letar du på Strava finns det flera segment från Sälen by till Högfjällshotellet. Till exempel ”Sälen- högis”. Den startar vid första stigningen vid Gamla Fjällvägen, väster om älven och smiter ut på Nya Fjällvägen vid Lindvallen och sen ända upp till Högfjällshotellet. Den är 8,64 km, 4,5 procent i snittlutning och har 390 härliga höjdmeter. I skrivande stund är KOM på drygt 24 minuter, det vill säga en snitthastighet på 21,4 km/h.
Något att sikta på i sommar kanske?